det är jag , riktiga jag.

Jag har i stort sett hela mitt liv haft svårt att respektera mig själv. Jag har gjort mycket och tagit beslut som grundat sig på vad andra människor i min närhet tyckt, tänkt och förväntat sig. Jag har utvecklat skills som att pejla av någons humör på en millisekund och snabbt anpassat mig efter det. Jag har alltid velat vara till lags. Jag har tagit allt personligt. Haft svårt att säga nej. Gått genom eld och vatten för att uppnå någon annans förväntningar. Slagit knut på mig själv för att lösa andras förväntningar på mig. Aldrig någonsin har jag stannat upp och tänkt: ”Susann, vad vill du?” utan rusat i blint och famlat mig fram och gjort  det som jag trott varit rätt. Många i min närhet har nog uppfattat mej fartig och med massa bollar i luften och alltid nya projekt på gång.
,men inne i mej har det bott en liten 11årig flicka som varit osäker och bara velat vara till lags, rädd för att göra fel och vilja bli älskad för den jag är och inte för vad jag presterar. finns så mycket i min uppväxt som inte varit som någon annans, jag gissar att mina föräldrar glömt de mesta eller förträng.
jag lever vidare och hoppas innerligen att mina barn lärt sig leva efter vad de vill och inte efter vad andra tycker att de ska göra, man kväver sig själv så lätt bara för att rädda någon annan eller finnas till för nån annan.
Jag kan inte ge råd till mina flickor hur de ska göra för att göra rätt, de finns inte rätt för dom som är rätt för mej, alla vi har ju egna individer och har våra egna livserfarenheter, så man ska aldrig säga att gör si eller så. jag vet bara att aldrig göra det som känns fel i magen,
jag uppskatar så mycket mera nu att vara ensam ensamheten är skön, jag har börjat hitta tillbaka till vad jag vill göra och inte vad jag förväntas göra.
Jag älskar att sitta hemma.
Tårarna rinner från mina kinder, av lycka och tacksamhet till livet, av känsla av att jag har en underbar start för en fin fortsättning i livet.
jag kan nu mera säga till folk att du ska inte komma och säga till mej hur du vill att jag ska vara, för jag är inte du.
jag tar plats jag finns och min familj är min stora klippa som håller fast mej när det blåser kallt.
ser allt för mycket människor i min närhet med osunda liv och förhållanden eller bara  bygger upp sitt liv på lögner. 
Och i kväll ska ka slå ihjäl några demoner från förr och se till att de färska får ett kortate liv.
Ja man är ju inte kräfta för ingenting.
Ja den riktiga jag visade sig och nu har bara fortsättningen börjat.

Innerst i sjelen
stiger landet frem:
en blank og gylden stripe land
som en gang var mitt hjem.

Skogene av stillhet
stiene som går
gjennom lyng of åkerland
til havet utenfor.
Lyd av vind og drømmer,
Lukt av jord og hav,
Ryggene som retter seg
når stormen bøyer av...

Innerst i sjelen
hvisker det hver kveld,
om et skjult og annet land
som en gang var meg selv.

Havet blir tilbake,
dønningene slår,
timeslag på timeslag
mot landet utenfor.
Restene av minne
og skyggene av en sang,
blander seg med jord og himmel
i hver solnedgang.

Innerst i sjelen
skjelver det en klang,
fra et annet landskap
som var meg en gang

Innerst i sjelen
stiger landet frem:
en blank og gylden stripe land
som en gang var mitt hjem.

Instr. solo. mod.

Innerst i sjelen
hvisker det hver kveld,
om et skjult og annet land
som en gang var meg selv.

Innerst i sjelen
stiger landet frem:
en blank og gylden stripe land
som en gang var mitt hjem.

 



 med eftertanke och respekt från mej.